Storebror är en känslig liten man.

Vi ska lämna tillbaka vår bil. Det är en leasingbil och nu har kontraktet gått ut, så det är dags att lämna tillbaka den. Tillsvidare ska vi ha en annan av företagets leasing-bilar och idag åkte vi i den nya för att hälsa på mormor och morfar. Lillebror hade full koll på läget och berättade för sin storebror om att den gamla bilen ska lämnas tillbaka, hur och när det ska ske, osv. Storebror var alldeles tyst. Länge. Sedan hörde jag ett litet, litet snyftande och ett "Jag vill inte lämna bort vår bil...Jag vill ha den kvar. För alltid...Uuuhhääääää!!!" Stackars gullunge! Men jag vet precis hur det känns. Hade min första kris i livet när mina föräldrar hade köpt en ny "sväng-soffa" (beige med bruna blommor... jättefin på -83 eller när det nu kan ha varit). De gamla, lite stickiga, mörkbruna 2- och 3-sitssofforna flyttades ut i hallen medans man monterade den nya. Då fick jag och Syster-yster göra något som var absolut förbjudet annars, nämligen hoppa så mycket man ville i de gamla brun-stickiga. Jag hoppade och hoppade och tårarna sprutade som fontäner :-)
Så, som sagt, jag vet hur det känns :-)

Go´natt!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0