Det är jobbigt att vara sjuochetthalft
Först vill man åka till Furuvik. Sedan inte.
Sedan kan man kanske tänka sig det. Fast bara om man INTE behöver titta på några djur.
Sedan tittar man på djur som en galning till ens mamma i princip måste tvinga en att åka lite karusell också.
Men egentligen vill man hellre spela motorcykelspel i spelhallen. Men man kanske kan åka några karuseller ändå. Trots allt. När man väl börjat kan man inte sluta, så man åker ända tills karusellerna stänger för dagen.
Och när man har tjatat om att man vill åka hem en bra stund och man tillslut får göra det, så vill man hellre stanna hos kompis Eric. När mamman säger att det inte går så bra just idag, så blir man jättearg och gallskriker hela vägen från Ljusne till Söderhamn. Men när mamman har burit in sin skrikande sjuochetthalftåring i hallen, satt sig ner med den alltjämt skrikande ungskrutten i knät, så kommer man på att man ju faktiskt skulle kunna tänka sig att spela lite X-box och VIPS slutar man skrika. Mamman får en kram och en puss och lite kill under foten och sjuochetthalftåringen kör skateboard-spel tills han faller i hop i en hög. Helt utmattad.
Inte konstigt efter en dag som liknar ett mindre världskrig.
Det är inte lätt att vara sjuochetthalft
