Livet som Heson

Känner att jag inte har gett Stevie Wonder den uppmärksamhet han förtjänar.
Jag nämnde bara konserten som hastigast i min redogörelse över helgens Stockholmsäventyr och det var ju i minsta laget. Man hafsar inte över Stevie Wonder bara sådär i förbi farten. Nejnejnej! Det går inte för sig!

Alltså tvåochenhalv timme av.... av....ja....vad säger man?!
Det svängde, kort och gott!
Hela Globen gungade!
Stevie sjöng som... ja, som bara Stevie kan göra, spelade på sitt piano och sina synthar, svängde med huvudet och var precis sådär Stevie Wonder-ig som man har sett honom på tv :-)
Man bara njöt! Och skrattade, för lite rolig var han allt också. Är man blind är det antagligen inte så lätt med publikkontakten, men allsång funkar ju, så det var ett återkommande inslag under kvällen. Han klämde i med den ena truddelutten värre än den andra och fick hela publiken att hänga på. Stevie skrattade och gjorde det hela ännu svårare, men vi hängde på. Stevie skrattade och höjde ribban... och sådär höll det på. Kanske aningens roligare för honom än för oss, men... :-)

Lite coolt är det också att en och samma 58-åring, kan sitta vid sitt piano, riva av låt efter låt som ALLA kan sjunga med i, bara köra kortversioner av de allra kändaste låtarna och ändå inte få med alla som man skulle velat höra. Då vet man att man varit i branschen ett tag :-)

Fyra plus i Aftonbladet
och jag kan bara hålla med!