En ny infallsvinkel

Ettåringar är lustiga små människor.
De ser saker på ett lite annorlunda sätt än vi vuxna gör.
Jag hade till exempel aldrig kommit på att man kan balansera en liten legoratt på pepparkvarnen och sedan putta ner den igen...och igen...och igen. Om jag hade tråkigt skulle jag nog inte kläcka idén att sitta en stund på köksbänken och leka med ett knippe bananer och droppskyddet till SodaStreamern. Hade nog inte heller tänkt tanken att jag skulle krypa/gå/åla upp och ner för trappan till övervåningen fyrahundrafemtielva gånger. Det skulle jag nog mest tycka var jobbigt. Men att provsitta lite olika trappsteg och dingla med benen skulle ju kunna vara okej även för mig, om det nu inte vore för att jag har lite för långa ben för just den aktiviteten. . 
Men från och med nu kommer det att bli ändring, för kväll har jag nämligen gått kursen "hur-man-roar-sig-själv-alldeles-gratis-och-hur-länge-som-helst" hos KusinOtto. Nästa gång jag har tråkigt ska jag nog prova att hälla ut en kortlek på golvet och sedan smaka lite på de olika korten. Eller fylla en mugg med vatten och skvätta ut över köksbordet och sedan släppa ner muggen på golvet och se hur lång tid det tar innan någon hämtar upp den igen.
Störtkul :-)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0