Livet som Heson

"Tjohooo! Klockan är 06.15 och ÄNTLIGEN ringer väckarklockan!! Yes!! Vi får kliva upp!" utbrister Mamman och skuttar ivrigt ur sängen med barnen och Pappan i släptåg. Alla skyndar sig på med kläderna. Barnen kramas och är så glada över att äntligen få åka till skolan och dagis igen. Hela familjen äter raskt en jättenyttig frukost, borstar tänderna och tar på sig sina ytterkläder. Hej och hå och iväg till skolan... eller...nä...
Okej då.
Jag ljög.

Det var mer ett tjugo minuter långt skrikande från Lillebror som plötsligt insåg att han var tvungen att gå till dagis. Tanken på de hemska föräldrarna som tvingar honom att vara på ett sånt förskräckligt ställe där de inte ens har riktigt lego gjorde att han helt enkelt inte kunde sluta skrika! Det finns faktiskt inga roliga leksaker alls på dagis. Och inte finns det några roliga kompisar att leka med heller. Så därför tänkte han inte sätt på sig några kläder. Och inte äta frukost och inte borsta tänderna. Storebror uppskattar inte riktigt oväsendet och blir galen, slår sin skrikande Lillebror så han skriker ännu mer. Mamman blir arg, Storebror blir ännu argare och Lillebror skriker och skriker. Ja, och så vidare och så vidare. Kaos är väl ett bra ord att beskriva det hela med. Men faktiskt så lyckades vi få ihop det tillslut och det var två glada barn och deras lika glada föräldrar som åkte iväg till skolan, dagis och jobbet.

Resten av dagen rullade på rätt så bra faktiskt. Ända tills vid halv tre-tiden när fröken ringde från fritids och sade att Storebror hade fått ont i magen. Aaaaarrg!!! Inte mer magsjuka!! En hel vecka är MER än vad man ska behöva stå ut med och vi har faktiskt bara varit helt friska i två dagar. TVÅ dagar!! Nej nej nej!!! (ok, jag har en tendens att överreagera när det gäller kräksjukor, men HUR mycket ska man behöva ta? Det finns faktiskt roligare saker att göra än att kräkas). Fast jag tror inte att det var så farligt ändå. När Storebror fått sova en liten stund på soffan visade det sig att det magonda nog mest berodde på en riktigt läskig spökhistoria som en tjej hade berättat i skolan idag. Fast det var lite pinsamt att han tyckte det var så läskigt, så han vågade inte berätta det för någon och då fick han lite ont i magen. Och det kan man ju verkligen förstå. Inte lätt...

Han hade en massa andra kloka saker att säga ikväll också, som till exempel:
"Mamma, tänk att jag har levt i åtta år! DET är länge det! Fast INTE lika länge som du, för du har ju levt JÄTTELÄNGE!!" och:
 "Jag är fortfarande helt skräckslagen" (apropå spökhistorien)
samt:
 "Rädsla kan inte botas".

Just nu ligger han i sängen och håller sin pappa hårt i armen och är så skräckslagen att han knappt vågar blunda. Vi får väl se vem som somnar först :-)