Tioåringar och mobiler

Storebror har, som de flesta av dagens tioåringar, en egen mobil (Själv var jag typ 25 innan jag fick min första!). Den skvalpar allt som oftast omkring i skolväskan och går inte och ringa på eftersom det inte finns några pengar kvar på kontantkortet och/eller så är batteriet slut. Det är rätt opraktiskt. Alltså, tanken med mobiltelefon är ju bra, men det är inte bra att den så sällan går att ringa på/till. Särskilt när barnet i fråga, plötsligt glömmer bort att han måste höra av sig och tala om vart han går efter skolan och fritidspersonalen ringer till mig och undrar varför han inte kommit till fritids. Det är i såna lägen man som (höns-)mamma vill kunna ringa till det lilla barnet och undra var han håller hus. Men det är självklart vid ett sådant tillfälle som ovanstående har inträffat. Inget batteri och inga pengar. Efter typ 45 minuters letande, diverse telefonsamtal, besök hos kompisar, samt avancerat detektivarbete hittade vi honom. Hemma hos en kompis han aldrig hade varit hos förut. Rätt ångerfull, men med massor av bra ursäkter. Det slutade med att det nog faktiskt var mitt fel. Det är tydligen mitt jobb att se till så att batteriet är laddat och att det finns pengar på kortet. (Det var inget det pratades om på föräldrautbildningen vad jag kan minnas!)
Och jag tror nog att jag måste skriva en instruktion och lägga i skolväskan, som beskriver vad man gör om mobilen inte är laddad och inte har några pengar.
Det är inte alltid helt lätt att vara förälder... och inte att vara tio år heller
:-)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0