När man råkar gå upp för en backe alldeles i onödan
Jag hade lovat Lillebror en promenad hem från skolan idag. Det ska nämligen samlas poäng till "cykla-och-gå-till-och-från-skolan-och-samla-så-många-poäng-som-möjligt"-tävlingen som pågår den här veckan och nästa.
(Det är alltså ett alias för tävlingen: "Så-ger-man-föräldrar-dåligt-samvete-för-att-de-inte-lyckas-kliva-upp-de-ynka-få-minuter-tidigare-som-krävs-för-att-man-ska-hinna-promenera-till-skolan". Tävlingsledningen har försökt mörka det, men jag förstår nog!!)
Men jag fick ju i alla fall en promenad i det härliga höstvädret och Lillebror fick ju sina poäng ändå, så jag ska väl inte klaga. Men Pappan ligger lite risigt till nu ;-)
I morse konstaterade vi att Lillebror hittills den här veckan hade skrapat ihop noll poäng, vilket såklart är riktigt skämmigt! Så kan vi ju inte ha det, så idag var det dags för promenad!
När jag strax före klockan fyra, överlämnade bilnyckeln till Pappan och meddelade att jag nu skulle traska uppför alla backar till skolan för att promenera hem vår son och skaffa honom några poäng i tävlingen, så nickade han bara och tog emot bilnyckeln. Det hade varit bra om han samtidigt kommit håg att tala om att Lillebror redan hade fixat poängen själv genom att gå hem till en kompis flera timmar tidigare. Kan ju tyckas som en liten strunt-detalj i sammanhanget, men för mig som redan var trött i benen efter dagens lunch-träning (dock inte på gymmet idag som planerat. Får kolla skyltningen en annan dag!), så var den ganska relevant.
Men jag fick ju i alla fall en promenad i det härliga höstvädret och Lillebror fick ju sina poäng ändå, så jag ska väl inte klaga. Men Pappan ligger lite risigt till nu ;-)
;-)
Kommentarer
Trackback
