Livet som Heson

Man gillar ju oftast sin tvättmaskin. I alla fall så gillar man det faktum att den tiden är förbi då man fick ta sin smutstvätt och knata ner till ån och stå där på sina bara knän och skrubba den i det iskalla vattnet. Det känns rätt bra att bara stoppa in den i tvättmaskinen och ägna sig åt annat medan maskinen gör jobbet. Att man sedan kan få små utbrott på högarna av tvätt som ligger och dräller i tvättstugan i väntan på att bli vikta och inlagda i garderober och sånt, det får man ta.

Jag har dock mycket nyligen blivit varse att det finns stunder när man hatar sin tvättmaskin. Det hände ganska exakt 23.45 igår kväll. Jag ville sova. Jag hade glömt att hänga tvätten. Masar mig ner i tvättstugan för att fixa det lite snabbt och upptäcker att det är något fel. Jag måste tömma ut vattnet genom en nödlucka som jag efter mycket om och men lyckas pilla upp, ner i en tom vällingburk (det enda jag hittade just då), samt rensa silen från diverse småmynt, legopistoler och hopknycklade och rostiga gem. Den vita tvätten i maskinen var inte längre vit utan alldeles gråfläckig. Bara att handtvätta och gnussa som bara den på fläckarna för att få bort. Under tiden tänkte jag fula ord och på att jag verkligen inte ville vara just där just då.
 
Idag har jag storstädat i och utanpå tvättmaskinen och i morgon kommer det förhoppningsvis en reparatör som kan hjälpa mig att få bort några fler smågrejjer som tydligen sitter fast i silen. Av erfarenhet vet jag att det säkerligen kommer att bli dyrt.

Som sagt, så finns det stunder när man inte gillar tvättmaskinen.