Livet som Heson

... har varit ett trevligt litet äventyr ett tag, men nu är det inte utan att vi börjar längta hem. Har bott i kappsäck (eller mer ICA-kasse om man ska vara noga!) i nästan tre veckor nu. Lillebror frågade igår, med den allra minsta rösten han har, om vi inte kan åka hem till vårat hus så att han kan få sova i sin egen säng. Stackarn :-) Det stack till i modershjärtat och för en stund kände jag mig som en hemsk och elak och självisk förälder som tvingar barnen att bo borta i flera veckor bara för att vi så himla gärna vill ha ett nytt och fint hus. Storebror längtade också hem härom dagen, men så konstaterade han att det ändå aldrig skulle bli som förut eftersom vi inte kan få tillbaka vårt gamla kök och vårt gamla vardagsrum. Tänk om de får hemska men av det här och ALDRIG mer vill sova borta eller ens åka och hälsa på hos farmor och farfar igen! Det är kanske mer traumatiskt än vi vuxna kan förstå när man inte får leka med sina leksaker på så länge! Hjälp!