Öronoperation
Idag har storebror opererat in rör i öronen och OJ vilken skillnad det blev! Han har varit väldigit döv, väldigt länge, men idag, efter operationen, ropade han: Mamma kan du sänka tv:n, det är så högt! Mamman och pappan blev väldigt glada :-) Nu kanske vi slipper höra ordagrannt vad som sägs på tv:n när vi sitter i köket och grabbarna tittar på tv i vardagsrummet.
Han gillar inte riktigt att gå till doktorn, storebror. Vid det senaste besöket hos ögondoktorn, till exempel, så knep han ihop ögonen allt vad han orkade när tanten skulle droppa i ögondroppar. Det hjälpte inte med att lirka, eller muta, övertala eller hota med att vi skulle stanna tills han öppnade ögonen om det så skulle ta flera veckor och han skulle bara få sitta där i stolen och inte spela tv-spel eller ens läsa en Bamsetidning. Han knep ihop. Både mamman och ögondoktorn var svettiga och desperata. Tillsist fick jag hålla i armar och ben medans ögondoktorn bände upp ögonlocken. Inte kul.
Ja, så det var en liten anings nervöst idag. Men vi förberedde oss noga och pratade om vad som skulle hända, steg för steg så jag tror nog att han kände att han var med på noterna. Aningens försenade eftersom lillebror vägrade gå till dagis utan att äta frukost (men det är en annan historia) kom vi iväg till Bollnäs. Väl framme fick han på sig en landstings-tröja och ett par plasttossor samt ett "åkband" (för det måste man ha om man ska åka sjukhussäng). Han grejjade alvedon och lugnande medicin utan att blinka. Tog av sig bedövningsplåstren alldeles själv och valde färg på bandaget (orange). Sedan kom dagens enda lilla motgång - han ville ABSOLUT inte få en kanyl i handen. Det blev lite trixande, lirkande och lite annat, men tillslut gick han mycket motvilligt med på det hela. Då blev plötsligt pappan svimfärdig - alldeles blek och mumlade något om "jag blev alldeles yr", så sköterskan fick maka undan lite grejjer så pappan kunde lägga sig i sängen bredvid storebror. Stackars pappan! Mamman höll sig lugn hela tiden, ända in i operationssalen (pappan lämnade vi utanför). Där inne fick man tre "medaljer" på magen så man kunde koppla på några sladdar och se hjärtslagen på tv och så fick man en likadan mask som stridspiloterna har. Efter det skulle man tanka lite i kanylen. Slarviga sköterskan glömde stänga "tanklocket" efteråt. "Men hallå, ska du inte stänga", rev den nu rätt så vimmelkantiga storebrorsan i :-) Efter en stund var det dags för "somningsmjölken" och när den hade verkat och stackars storebror låg där på britsen och bara sov kunde mamman inte ens svara när sköterskan sade att hon skulle följa med mig ut. Klump i halsen!!! Usch och fy vad läskigt att se honom nedsövd! Men hur som helst, så drygt en timme senare slog han upp ögonen, nyopererad och klar och ville ha glass! Vid det laget hade pappan också piggnat till och vi kunde åka till Max och käka hamburgare.
Kanylen fixade uppvakningsfarbrorn om till en vattenpistol, så den och stridsmasken fick vi med oss hem
