Stackars liten som blivit stor...
Idag kan ha varit jobbigaste morgonen ever i mitt liv som förälder. Jag brukar liksom inte gråta en skvätt när jag lämnar av barnen. Dåligt samvete har jag ju såklart ibland, men tårar, darrande underläpp och klump i magen... nej. Men har man en liten sexåring, som plötsligt blivit stor och börjat på Sexårs, men som verkligen, verkligen inte vill vara där bland de andra skolbarnen och man måste lämna honom fastän han är riktigt, riktigt ledsen. Ja.. då är det inte kul. Och då går det som det går. Mamman bölar.
Bästaste Storebror gjorde vad han kunde för att peppa Lillebror vid frukostbordet. Han är ju lite av en expert i ämnet "Jag-vill-inte-gå-till-skolan" och hade en hel massa råd och tips till Lillebror om hur man gör för att stå ut. Men inget hjälpte. Inte ens när han förklarade att han av egen erfarenhet vet att det faktiskt tar någon vecka innan man börjar få roligt på skolan, så ville Lillebror gå dit. Nope!
Då är det en himla tur att Lillebror går på världens bästa skola, med världens bästa fröken som förstår hur man hanterar en ledsen kille. Och man blir som förälder, riktigt riktigt glad när hon ringer efter någon timme och talar om att hon har lyssnat länge på Lillebror när han förklarade hur det känns och att de sedan såg till att försöka hitta en lösning på problemet. Och att han, när vi kom hem, faktiskt tycker att han har haft en helt ok dag i skolan och eventuellt skulle kunna tänka sig att gå dit i morgon igen. Helst inte, men om han är tvungen så kan han nog tänka sig att försöka stå ut.
Så det blir nog bra.
Ändå.
Tillslut.
Phu!
:-)
