Ett telefonsamtal
Storebrors fröken ringde idag. Storebror sade "Jag vet vad hon vill" och gömde sig i garderoben. Mamman anade det värsta och övervägde att inte svara, men kom på att det nog inte är ett särskilt bra Mammabeteende. Så hon svarade. När hon hade pratat klart med fröken klev hon in i garderoben till Storebror och så blev det lite Sue Ellen (se föregående inlägg) igen. Jäkla mesmamma! Men vad annat kan man göra när man får höra att den lille skrutten varit värsta mönstereleven den senaste tiden, envisas med att vara en naturbegåvning i matte och engelska, samt att han har varit glad i skolan!?! Jag hade nöjt mig med det sista, för är det något som har präglat hans skolgång hittills så är det vill-inte-gå-till-skolan-sjukan (en mycket spännande sjukdom som kan te sig lite hur som helst. Det kan vara allt från ont i magen till ont i foten, hosta och tomatallergi!) Och när man som omväxling ÄNTLIGEN har träffat på en vettig, ansvarsfull, förstående och intresserad människa inom skolvärlden, som tar sig tid att ringa hem för att berätta även positiva saker, så blir man lycklig. Och då bölar Mamman. Så är det bara!
Han hade minsann rätt om sin fröken, bästaste och finaste Storebror!
...och nu känner jag mig sådär hjärtig igen
Som sagt... mesmamma!
:-)
